Att vara lycklig och nå framgång

Det går ju inte alltid spikrakt. Jag är den första som kan skriva på det påståendet. Om man söker total lycka kommer man alltid misslyckas. Ingen är lycklig hela tiden. Som Alfons Åbergs farmor sa, om man inte har dåliga dagar så njuter man inte av de dagar som är lyckliga. Man kan inte ha födelsedag och julafton jämt. Klok farmor.

Denna diktrad har jag levt efter de senaste åren. Att njuta av resan är viktigt. Oavsett vart man hamnar. Man är inte samma människa som man var förra året, förra månaden och förra veckan. Har man dessutom gått igenom en lång sjukskrivning där man halkat ner långt så är man det definitivt inte.

En del säger, jag vill bara vara som jag var då, känna den energin jag gjorde då, jag vill bara vara mig själv. Det är viktigt att stänga dörren åt det gamla. Du ska inte ditåt. Du ska framåt. Den nya människan som du kommer att hitta hos dig själv, kommer inte sätta dig i en situation där du hamnar i det svarta hålet. Det nya du kommer att vara mer kärleksfull, mer gränssättande och mer tydlig vad hen behöver. För att må bra. För att räcka till. För att njuta av livet och inte bara springa.

Om det kommer bli lätt. Nej inte speciellt. Det kommer bli lärorikt. Det kommer bli häftigt. Annorlunda. Uppfriskande. Tufft. Insiktsfullt. Roligt. Och du kommer inte nå ett mål där du är lycklig hela tiden. Livet är upp och ner. Det är det som är livet.

Men alla de där sidoskutten, kurvorna med dålig sikt, hindren du behöver bestiga kommer göra dig stark. KÄnna din svaghet och vända det till styrka. Att vara svag har ingenting med vekhet att göra. Att våga vara sårbar och se sina brister är en gåva. Man måste omfamna dem alla för att växa.

Jag är ofta lycklig. Inte för att jag når ett mål utan för att jag tar mig tid att njuta av det som är just nu. Framför mig. Det kan vara en fjäril. En blommande blomma. Doften av det nybryggda kaffet som jag insuper på altanen. Sms:et jag får från en vän med en rolig historia i. Den plötsliga kramen jag får av min dotter.

Att jag lyckades att gå 15 km vandring igår med barnen och särbon, första gången på tre år och idag känner jag mig ändå ganska ok i kroppen även om jag är lite trött. Små saker gör mig lycklig.

Och då passar jag på att njuta av det. Denna stunden. Just nu. Det trodde jag aldrig skulle ske för ett halv år sedan. Men nu är jag här. Och jag är lycklig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *