Alla är oroliga. Mer eller mindre. Alla är rädda. Mer eller mindre. Ingen vet vad olika förändringar innebär. Något som är nytt är alltid en förändring. Förändringar innebär något som man inte är trygg med. Man blir plötsligt otrygg. Vilket ofta skapar en känsla av oro. Ibland rädsla. Ibland ångest. Ibland skapar man tankar så långt fram av hur allt går åt fanders.
Det är viktigt att förstå att rädsla och oro är en del av vardagen. Att ALLA har den. Och många behöver få höra att även andra har samma känslor. För då växer inte oron. Eller rädslan.
Att när man känner oro och rädsla är det viktigt att försöka vara i känslan. Inte fly. Inte undvika. Inte vilja tänka på den eller undvika till vilket pris att hantera den. Att våga utsätta sig för det man är rädd för gör att rädslan minskar med tiden.
Varför tänker du? Varför skulle jag vilja utsätta mig för något som ger mig så mycket obehag? Så mycket negativa snurror, i magen, i huvudet? För att du vill leva fullt ut. För att du vill ha mindre begränsningar och fler möjligheter. Du vill inte sitta i en mörk bur och se alla andra fåglar flyga utanför, fria och obegränsade. Det innebär inte att de också känner rädsla eller oro. Det är just det vi tror nämligen. Att vi är de enda. Det är vi inte. Du är inte ensam. Jag är inte ensam. Vi håller varandra i handen hela tiden. Ännu mer om vi vågar prata om det.
Att öva på medveten närvaro och känna in dina katastroftankar ihop med att tänka på värsta scenariot, utsätta dig för dem och acceptera det som sker genom tanken ”det får gå som det går” då tar du steg för steg i mörkret utan att frenetiskt behöva leta efter ficklampan eller någon annan annan som måste vara din trygghet. För det är just det med rädsla, det man är mest rädd för ska man ofta utsätta sig för. I ett steg att växa. Och må bra. Lite i taget.
