Om mig

Jag heter Susann Fredriksson, är 44 år gammal, har en tioårig dotter och är en stolt familjehemsförälder åt en 25-årig flicka. Bor på landet i ett härligt hus med stor trädgård där jag rehabiliterar mig för det mesta och i andra lägen tröttar ut mig, alldeles för mycket men det är ju så härligt med kreativa ute projekt.

I mitt liv har jag varit med om många olika saker. Endometriospatient sedan 2006 med många operationer till följd, hormonbehandlingar, fått fler råd än jag fått svar och som till slut 2018 ledde till en total hysterektomi med en abrupt steg in i klimakteriet som 42-åring.

2001 drabbades jag för första gången av en sjukskrivning för stress. På den tiden löd diagnosen stressutlöst reaktion. Jag klarade ut den striden genom dedikerad träning och ett arbetsbyte efter sju månades sjukskrivning.

2015 höll jag på att halka dit igen efter en långvarig sömnbrist, hormonbehandlingar ihop med en oorganiserad arbetskultur. Sömnmedicin gav mig livet tillbaka och jag kunde se att ljuset i tunneln inte vara ett tåg. Den gav mig också över tio kilos övervikt. Efter ett år hade jag tagit mig ur de tio kilona, dragit ner med socker och fokuserat på mat som får min kropp att må bra. Utan att ge mig själv pekpinnar eller förbud. Intentionen var att få en funktionell kropp med må bra fokus. Jag fick också en chef som gav mig balans i arbetslivet, förstod min situation och bemötte mig på det ödmjuka sättet jag behövde för att kunna resa mig.

2017 i december slog utmattningen till, många omorganisationer, otydlighet, bristande personalomsorg, för stort ensam ansvar och krav forcerade mig rätt ut mot stupet. Mitt i allt detta slutade jag med min sömnmedicin. Ett riskfyllt drag. 2018 februari togs min sista äggstock och livmoder bort och jag hamnade i klimakteriet. Direkt. Att få till hormonerna var som Pandoras ask och är fortfarande. Kvinnor i dagens samhälle som lever med hormonella rubbningar som är i både förklimakteriet eller klimakteriet, har det ofta för jävligt rent ut sagt. Det är ett enda långt krigsslag att lära sig om sin kropp, vad man mår bra av och pendla genom tjugo humör på en dag. Att älska sina nära ena stunden för att i nästa stund inte stå ut med människor. Oavsett vilken relation man har till dem. Dessutom finns det väldigt lite hjälp att få i den situationen.

2018 kämpade jag mig upp, från ett svart, svart hål. Det sociala nätverket jag hade var guld värt. Mitt pannben gav inte upp, jag tog små steg från att vara sängliggande och med en hjärna som klappat ihop. Ett tag trodde jag aldrig jag skulle resa mig men det gjorde jag och började jobba i augusti. Kände livslust och enorm vilja, jag skulle tillbaka.

Sen hände det som inte fick hända. 2019 hamnade jag i det svarta hålet igen och tänkte bara vad fan hände? Hur kunde det bli så här? Jag påbörjade arbetet i februari 2018. Fokuserade på att hålla kvar min balans och jag tyckte det var roligt att jobba. Jag blev också på våren teamledare för en grupp och jag växte enormt med det. Motivationen var hög. Att jag från och till hade ont i magen och fick ta i för många frågetecken och otydligheter gick av bara farten. Jag hann inte riktigt reflektera.

Jag försökte dessutom hålla koll genom att skriva mina egna rehabplaner, försökte ta fram processer hur jag skulle återhämta mig, vad jag kunde ta på mig, säga nej till men någonstans lyssnade man inte. Företaget var i en stor förändringsprocess. Det var inte helt lätt att vara i det på väg tillbaka från en utmattning.

Reflektion är viktigt

Hösten 2019 var den tuffaste jag varit med om, på många år. Jag hade ingenting att tro på. Ingen mening. Inget hopp. Ingen styrka. Ingen livslust. Men än en gång. Jag reste mig. Igen. Lite klokare. Pannbenet får inte bestämma lika mycket nu. Hjärtat MÅSTE få vara med. Själen likaså. Känslan måste finnas. Att känna in sig själv och sätta gränser gör man inte i en handvändning. Det tar tid och det är en brokig stig men det är också spännande.

Idag är jag Diplomerad Stress Coach. En fantastiskt utbildning som Lars-Eric Uneståhl och Gregor Schill har gjort tillsammans. Jag har gått Livshanteringsprogrammet som Johan Holmström från företaget Liv och Lust håller i.

Har stor tillförsikt till framtiden. Börjar få tillit till mig själv. Jag vet att det handlar om att fatta bra val, ibland blir det fel och ibland blir det rätt. Det är okej. Det är okej att det inte alltid blir okej det heller. Att acceptera, förlåta och gå vidare är svårt men nödvändigt.

Jag är en av många. En av många som inte vill vara sjuk, utmattad, trött, ha svåra minnessvårigheter, sömnproblem dag ut och dag in, ständigt kämpande med att välja vad man kan göra, vad man blir sjuk av och känna sig hjälplös och dessutom vara någon som hela tiden måste jagas av försäkringskassan. Förklara och argumentera för någonting som faktiskt borde vara någonting som företaget och regelverk i allmänhet borde ta mer ansvar kring. Om alla samarbetar och gör förebyggande åtgärder så kan vi hjälpas åt mot denna ohälsa som får ett allt stadigare tag om vårt samhälle. Det sprids som ett virus och vi måste hitta ett botemedel. Genom att förebygga och göra det mer kostsamt att inte förebygga. Det tar tid att läka en trött kropp men jag tror att man måste sätta in åtgärder tidigt. Så man mitt i den där ensamheten med sin prestationsinriktade och ibland totalt nedvärderande tankeverksamhet får någon som hjälper till att vända tankarna, ger verktyg och får en att inse att man är fortfarande värdefull och att man kan komma tillbaka. Genom tålamod, självsnällhet och stöd.

I mitt yrkesverksamma liv har jag jobbat som säljare under många år, utveckling, lagerstyrning, inköp, utveckling, artiklar och fått vara med att starta upp ny genre i en databutik. Jag har läst förhandlingsteknik och kommunikation. Arbetsrätt och varit arbetsmiljöombud inom facket och därmed gått BAM-utbildning. Jag har gått en hormonutbildning då många kvinnor i 45-55 års åldern ofta har liknande symptom som en stressrelaterad diagnos. Jag har varit fritidsledare åt ungdomar i många år och startade tidigt tjejgrupper där vi diskuterade självkänsla, samhörighet och förståelse för varandras olikheter. Där hade vi också fokus på att tro på sig själv och se sig själv som värdefulla och unika.

På fritiden var fotbollen ett stort intresse under tjugo år och jag var målvakt i div I och II med fantastiska resultat. Fick som 25-åring sluta min målvaktskarriär pga fingerskador och sadla om att bli utespelare. Jag blev anfallare och gjorde 20 mål i div III min första säsong. Att byta mindset har varit en stor styrka som jag har haft genom åren. Fotbollen gjorde mig till en vinnarskalle. En vinnarskalle som inte hade som mål att bli först, bäst och vinna allt utan att utveckla de egenskaper som utmärkte mig. Att kunna ta kritiken som man ibland fick och omvandla dem till att se dem som möjligheter att förbättra sig. De talanger som jag hade och göra mig unik. Jag fick också möjligheten att föreläsa för SISU Idrottsutbildning för damlag om ”lagmoral” och ”vett och etikett” där fokus låg på hur man kommunicerade med andra. Såg varandra. Stöttade varandra. Samarbetade.

Genom åren har jag också trampat på många nya stigar inom personlig utveckling, har sökt mig till frekvensmedicin, healing, EMD , medveten andning, köldterapi, hypnosterapi, mindfulness, yoga och en mängd andra områden. För mig är det viktigt att hitta sätt att läka mig själv och coacha andra att utvecklas och hitta svar som de söker. Att fånga upp verktyg som behövs för att kunna förändra invanda mönster och fokuserar på möjligheter. Nu och framåt. Att ha kunskap är att få insikter i jakten på en hållbar hälsa.

Det har inte alltid gått spikrakt men som Thomas Edison en gång sade, jag har inte misslyckats tusen gånger jag har försökt tusen gånger. Så ser jag livet som. Ett pusslande för att hitta rätt pusselbit att pussla med. Tar man fel får man söka efter en ny pusselbit. Viktigast av allt är att man försöker och det är jag en hejare på att få människor att göra.

Kommentarer inaktiverade.